när det känns som ett farväl. och man bara inser det helt kallt. att det kan vara sista gången. att det kanske var sista gången. och man känner ingen sorg. bara accepterar. för innerst inne vet man inte hur man ska gå vidare. innerst inne ser man ingen framtid just nu. och man kan inte lura sig själv. inte för alltid.

så kanske var det ett farväl. kanske var det sista gången.

den sista tiden har jag varit lat. jag har liksom inte orkat raka armhålorna, och det är inte så att någon ser det i alla fall eftersom det är vinter. de enda som ser det är tanterna på badhuset, men då de har könshår som växer mellan naveln och knäna så antar jag att de inte bryr sig. då tänker ni nu: jaha, nu tänker hon på vad andra tycker. och ja, det gör jag faktiskt när det kommer till hår under armarna. jag avskyr att ha hår under armarna. jag har inget emot hår under armarna, det är inte det. men jag tycker det är lite äckligt att själv ha hår där. jag tycker inte om hur det känns. i början var det lathet, sen blev det ett test för mig själv - kommer min inställning att ändras? det har snarare blivit tvärtom. förut kunde jag vara sans med tanken att ha hår där. nu kan jag inte. nu sitter jag här med hår under armarna och skriver och trivs inte alls. och i slutändan är det trots vi själva som ska trivas i våra egna kroppar. så nu ryker håret under armarna. för det är inte jag.

däremot har jag gärna håriga ben. även om jag kan raka dem någon gång om året, eftersom de blir så lena då (den känslan!!!!).

har dessvärre haft kaos på jobbet av diverse skäl. kan dock ärligt säga att det inte berott på mig. situationen har setts som konstig av flera, och det känns skönt att veta att det inte är jag som skapat kaoset. dock har det lett till att jag har varit nedstämd, och inte alls velat åka till kontoret och jobba. jag har sovit dåligt. inte känt lust för något. detta har då resulterat i att jag nu ligger efter med skolrelaterade uppgifter, vilket tynger lite. men det kommer jag ikapp!

dock har denna veckan bjudit på förändring. jag har tappat nedstämdheten och börjat få lite självförtroende igen. så idag sorterade jag mina papper, ordnade allt i pärmar och kände glädje i att se mitt jobb i alla de små fragment som utgör mina pärmar. i övrigt älskar jag ju mitt jobb. det är fantastiskt. jag älskar att få stå där med en bokhög framför barnen och berätta om böckerna. hade aldrig kunnat ana att jag till slut skulle hamna här. ni vet, när man är i sitt stadie i livet då man mer eller mindre får panik: för snart tar man studenten och då ska man ju blir...vuxen!