Aliide, Aliide – Mare Kandre
Jag är fortfarande fäst vid det mörker som boken kretsar kring. Otroligt. Har även varit och pillat på ett par andra böcker av samma författare, och det är alltid ett bra tecken.

Det finns inga lyckopiller – Bodil Malmsten
I efterhand; något tråkig och inte alls särskilt givande.

Son of Solomon – Toni Morrison
Vi får följa Macon Dead’s, också kallad Milkman, liv. Historian om hans pappa och hans faster Pilate – som är en extraordinär kvinna med stor auktoritet och försiktighet, samt om deras far, alltså Milkmans farfar. Detta bidrar till en resa i ett släktspår där man till slut får veta mer om vad Pilate gjorde under de år hon var borta samt vem hans farfar var.
Jag sträckläste denna tjusiga bok. Jag älskar hur man får en otrolig inblick i de ”svartas” liv, med alla otroliga namn, deras syn på världen och deras kamp i livet som skiljer sig så otroligt från den man får läsa om i böcker som skildrar ”vita” människors liv. Jag älskar hur storyn aldrig riktigt sluter tätt, utan lämnar så mycket öppet och jag kan fortfarande tänka och undra över storyn som inte tar slut samtidigt som den faktiskt tar slut. Otroligt läsvärd!

Mäktig Tussilago – Maja Lundgren
Efter min läsning av Myggor och Tigrar i vintras, eller, läsning och läsning…snarare bläddring av boken eftersom jag fann den så obehaglig, så var jag lite orolig för att läsa ännu en bok av Maja Lundgren. Hon skrämmer mig. Jag vet inte varför. Men Myggor och Tigrar vad för magstark för mig.
Den här boken är dock inte alls så skrämmande. Snarare väldigt rogivande. Vi får följa hur en inlagd man som talar med en psykiatriker talar om sitt ”förfall”, samtidigt som vi till och från befinner oss mitt i händelserna som leder till detta ”förfall”. Även om det blev lite för poetiskt till och från för att jag skulle orka hålla det som en roman så tycker jag faktiskt att boken var intressant. Jag älskade upplägget, men i efterhand så gav mig inte boken särskilt mycket av läsglädje. Jag stormade inte över läsningen, jag läste snarare för läsningens skull.

Den stenade kvinnan – Freidoune Sahebjam
Otroligt tråkig bok. Jag sades få följa med på en kortare resa i kvinnoförtryckets irak, jag fängslades av hur författaren – bannad(?) från landet – smyger sig in igen för att skriva den här boken. Dock blev jag inte imponerad, snarare uttråkad. Utdragna scener som i mitt tycke inte hade speciell relevans för nyckelhistorien som framträdde av baksidetexten. Jag kunde inte heller finna en så stark tråd – vilket var otroligt jobbigt.

We have always lived in our castle – Shirley Jackson
Jag har bara två ord: Läs den!
Jag har aldrig läst Shirley Jackson förut, även om författaren till förordet i boken talar om hur ”vi läst och hört historierna, utan att vi vet om det”. Jag kunde inte erinras något av det som togs upp som exempel, vilket kan bero på att titlarna kanske är annorlunda på Svenska (ett mycket irriterande fenomen till och från). Men jag såg den här boken bara en halvtimma innan mitt tåg gick hemåt ifrån Stockholm, jag föll för omslaget och kunde inte motstå boken efter att ha läst om vad den handlade om. Den var dyr men helt klart värd varenda krona!

I boken får vi i alla fall följa Merricat och hennes systers isolerade liv efter det att deras föräldrar förgiftats vid matbordet. Det är en kort roman, så om jag berättar för mycket riskerar jag att berätta just lite för mycket. Så jag säger som tidigare; Läs den! Språket är enkelt, det är som en saga fast mer roman-format. Jag älskar boken för att jag verkligen föll för den direkt, något i den talade så otroligt till mig och att få läsa boken gjorde mig glad trots att boken har hemska inslag.

Sons and Lovers – D.H. Lawrence
Till en början får vi en inblick i familjen Morels liv, om de två första barnens tidiga år, födelsen av ännu ett barn och sedan ett till. Sedan får vi klart för oss om faderns alkoholproblem, och mammans kamp med ekonomin. Vi får se hur den äldsta sonen faller för en kvinna olik någon annan kvinna familjen mött; men också hur han sedan dör av den simplaste sjukdom. Det är här den starkaste delen av historien tar sin början. Vi får följa Paul Morel i hans kärlekshistorier. Vi möter honom i unga år, då han faller för Miriam men inte vill ha henne och i hela historien växer denna kärlek mellan dem till en slags avsky; han vill ha henne men kan inte åtrå henne. Paul beskriver det själv som att hon, Miriam, vill ha honom i sin ficka. Sedan får vi följa honom i de korta flirterna på hans jobb, hans konstkarriär och hur han faller för en gift kvinna – Clara – och hur denna kärlek växer sig fast för att sedan bara ramla bort. Vi får känna hur de faller isär. Sanningen bakom all denna misär i kärlekslivet beror på Pauls starka kärlek till sin mor. Själv säger han till sin mor att han aldrig kommer kunna hitta en kvinna att leva med så länge hon – mamman – lever. När hon till slut dör, avslutas historien. Vi får inte veta vad som händer med Paul, mer än att han far iväg ensam.

Denna bok sägs vara Lawrence' masterpiece. Det är bara min andra roman av honom, så jag kan inte uttala mig. Men även om romanen har sina stillsamma rader av uttråkan, så kan man på nästa sida känna den hemska kärlek han känner till Miriam, hans känslor för att svika sin mor och den tillgivenhet han känner för henne. Lawrence skriver känslor på ett sätt som inte kan beskrivas, du sitter bara där med denna äckliga känslan av kärleken som en bismak i munnen.

Min stora dator befinner sig inne på en lättare "rengöring" (och har gjort sedan den dagen jag åkte till Stockholm). så jag har ingen möjlighet att pilla med bilder fast jag har hela kamera full med saker att blogga om. Det är ju trots allt tråkigt att blogga utan bilder! Men den kommer hem i veckan och ska må bättre än tidigare.
Så vi ses då!

Det här är en barndomsskildring om Aliide. Vi får följa Aliide under en kort tid som åttaåring, där hon möter nya saker som både skrämmer och fascinerar henne. Det som skrämmer henne mest är hennes egna känslor.En totalt annorlunda bok när det kommer till att skildra barndom. Den är fylld av misär och mörker. Det jag älskar med boken är hur vuxna och den beundran som ofta skrivs om till dem inte finns i den här. De vuxna ses som stora skräckslagna pelare som man vill ta sig förbi, och fokus hamnar därför enbart på Aliide och de känslor hon känner. Den palett av känslor som Mare Kandre beskriver i boken är makalös, hon lyckas sätta ord på det så att man nästan sitter med samma känsla av förakt inför sig själv som Aliide gör när hon ställer sig framför spegeln.